Spotlight Kid

Snart så har jag jobbat sju dagar i sträck. Det blir sista dagen imorrn, sedan kan jag åtminstone vila upp mig över helgen innan det är dags att ta tjuren vid hornen igen. Det känns underbart! Jag och Anders har jobbat likadant så imorrn ska vi sätta punkt på allt slit med en gammal hederlig öl. En afterwork-öl definierar smaken av frihet.

Nu ska jag ta och koka lite kaffe och kolla på milano-derbyt som jag har sett fram emot hela dagen. Äntligen lite riktigt kaffe också istället för kloakvattnet på jobbet som verkar vara filtrerat genom en smutsig strumpbyxa. Måste ge en eloge till Clemme också för att han inte avslöjat resultatet på matchen ännu. I vanliga fall brukar det vara så att jag ber honom att inte säga ett ord om det för att han alltid lyckas avslöja någon detalj. Så här kan ett sms se ut ifrån honom:

"Nej då. Du kan vara lugn. Jag ska inte säga något, men jag kan i alla fall garantera dig att Adriano (eller Aeriaöm som han heter enligt ordlistan T9 på mobilen) inte blir fälld i straffområdet i 78:onde minuten och sätter matchens enda mål från straffpunkten. Om du tror att det kommer att hända så är du helt ute och cyklar."

Svensk journalistik i sitt esse.

En av de längsta dagarna på väldigt väldigt länge lider mot sitt slut...
Jag började faktiskt ifrågasätta om dygnet verkligen består av 24 timmar för idag så kändes det som att klockan gick baklänges. Jag har gått upp tidigt varje dag i en vecka nu och jobbat en hel del. Har inte sovit ordentligt på ett tag nu så jag skulle verkligen uppskatta en vilodag så jag kan ladda om batterierna.

Jag funderar faktiskt på att lägga mig redan nu, men när man sover så är man medvetslös och då hinner man inte njuta av stunden då man är ledig mellan arbetspassen. Idag slutade jag sent och imorrn börjar jag tidigt. Sover jag nu så kommer jag vakna precis innan jag ska iväg till jobbet igen. Jag kommer fortfarande vara lika less då som jag är nu.

Idag så var det olidligt för jag var både trött och bakis. En vandrande kaffedrickande zombie. Mitt yrke kräver att man är fokuserad och serviceinriktad, att man är på tå hela tiden. Den enda service jag kände för idag var att lägga mitt huvud på en kudde. Till råga på allt så har jag skitont i nacken också. Jag la mig och sov på soffan i natt när jag kom hem från krogen tydligen och så sket jag i kudde. Sov på soffstödet som är hårt och jävligt. Känns som att en elefant har dansat tango på min nacke.

Här är en bild på mig från idag där min arbetsmoral verkligen skiner igenom. Och jag hade inte ens rast då.

Jag är positivt överraskad av mina läsare. Jag valde den absolut bögigaste bakgrunden på bloggen som jag kunde hitta och ingen har ännu påpekat det. Jag som hade förväntat mig en massa Fab 5-paralleller och liknande :)

Jag har inte bloggat på 5 dagar nu, så nu har jag besperat er en massa hjärnceller. Men jag ska försöka att skriva något mer lite senare när jag har något vettigt att skriva om. "Vettigt" ja... 

Ikväll så tävlar Nordness (till vänster) i Guitar Hero-SM på Larry's. Go Nordness!

Det måste vara när man får beröm för att man har gjort bra kaffe. Jag bjöd på kaffe här hemma och det kändes som att responsen var ytterst nära stående ovationer. Vill ni veta hur jag gjorde ett sånt underverk med kaffebryggaren? Jag tog fyra skopor kaffe och fyra mått vatten, precis enligt manualen. Kan det bli annat än lyckat? Det visar väl bara att jag kan räkna? Att få en komplimang för att brygga kaffe är som att få beröm för att man gjort isbitar.

Två uppdateringar på samma dag, det är fanimej rekord. Det är ungefär vad jag presterade på ett halvår på min och Clemmes blogg.

Jag hade tydligen inte lika mycket självinsikt kring min fysik som jag hade trott. Det märks inte minst när man gör något fysiskt krävande, som t.ex att spela fotboll eller att diska. Mina lungor låter som en trasig båtmotor och det är inte enligt mig ett gott tecken på bra kondition. Det är dags att jag putsar av löparskorna och ger mig ut i terrängen igen. Timingen är dock sjukt dålig då vintern står och dansar runt kröken. Men då kan jag åtminstone traska i snön och sicksacka mellan gul snö.

Jag började med att promenera en sväng i morse, bara för att mjukstarta. Jag försökte hålla ett bra tempo, men jag vill inte gå för snabbt för då ser det antingen ut som a) jag har fått plötslig rännskita och måste ta mig hem så fort som möjligt innan sömmarna brister, eller b) jag ser ut som att jag försöker komma i form till promenad-sm. Att tävla i att gå är en av de fulaste sporterna jag sett. Det ser jävligt komiskt ut! Dom tävlande vickar på rumpan och höfterna med såna snärtar att de skulle kunna knäcka valnötter. Hur som helst. Ibland måste man passera andra som håller ett lägre tempo och detta betyder att man måste antingen öka takten när man börjar närma sig eller dra ner på den och lämna företräde till pensionären.

Värst är när man börjar gå jämsides för då börjar båda två att fundera på en tempoväxling, så ibland börjar båda gå snabbare sen saktar båda ner. Då får man nöja sig med att gå jämsides ett tag. Det känns obekvämt, ungefär som att åka taxi ensam utan att prata med chauffören. Om man cyklar så är det dock värst I uppförsbackar för då känner man sig som en äcklig stalker om man cyklar bakom någon och flåsar.

Jag kommer med en uppdatering. Gränsen mellan soffkudde och stjärnatlet är hårfin.

Jag har tänkt på en sak. Jävlar vad dåligt programutbud det är nu för tiden. Tittar man vad som går på tv så är det antingen talkshows, sitcoms, såpaserier eller tävlingsprogram som t.ex Ordjakten där de korkade tittarna ringer in och gissar på "BANAN!" när bara en bokstav fattas i -PELSIN. Men det värsta av allt är att det har blivit så amerikaniserat och att de sentimentala skitprogrammen är på framfart som en bulldozer.
Extreme Home Makeover är ett praktexemplar på vad jag menar. Så här brukar det ungefär se ut.

I veckans program:
Vi möter familjen Manface, en tillsynes "vanlig familj" som lever ett stillsamt liv på en oljerigg i Texas. Modern Nancy är ett societetslejon som driver ett pensionat för ekorrar och är beundrad för sitt arbete med att undervisa utvecklingsstörda i sexualkunskap. Hon är även verksam inom politiken och har bland annat kandiderat för att bli borgmästare. Hon kom på 92:a plats. Kampanjen var ingen succé då hon saknade såväl idéer som pengar.

Hon är älskad av alla innevånare för att hon bryr sig mer om andra än sig själv och har ett hjärta av guld. Man har låtit resa en staty av henne i stadsparken som en slags kärleksförklaring. Nancys man Hank dog under tragiska förhållanden för mindre än ett halvår sen.  En av ekorrarna på pensionatet bet honom i näsan. Olyckligtvis hade ekorren rabies så Hank dog några veckor senare. Familjen sörjer fortfarande och har det tufft att gå vidare.

Nancy har inte klarat av att ta hand om ekonomin, familjen och huset på egen hand. Hanks spelberoende har lämnat familjen i enorma skulder och riggen börjar falla samman. Sonen Keith är dövstum och blind och försöker att hjälpa till så gott det kan. Men det räcker inte särskilt lång, för att vara ärlig. Keiths stora dröm är att öppna en trafikskola och bli körlärare, men med ekonomin i botten är det en avlägsen dröm.

Det är i stort sätt samma visa i varje program. Premisserna är sentimentala ut i fingerspetsarna, men Ty och hans koffeinstinna medarbetare och 400 byggnadsarbetare är aspeppade på att bygga ett nytt hus. De vandrar hand i hand till familjens egendom och sjunger gamla amerikanska folkvisor och stojar och har sig. Allt är på topp och alla hojtar med nävarna i luften. Även fast man ser att byggnadsarbetarna hellre ville vara hemma och äta glass direkt ur paketet och kolla på tv.

Tanken är att det nya huset ska skjuta alla andra problem under mattan. Ett nytt hus ska uppenbarligen ta hand om alla spelskulder och se till att Keith ska få sin syn och hörsel tillbaka...(!?). Sedan skickar Ty iväg familjen med en enkel biljett till typ Schweiz för hålla sig borta medan de river huset så våldsamt de bara kan. Ty är programledaren och är ett uppenbart fall av damp och tourettes. Han blir säkert tvingad att ta 15 red bull inför varje inspelning av producenterna. Infogar en bild på honom här nedan så ni ser hur han ser ut. Det är den där killen som har en vag antydan till skägg under läppen men som ser mer ut som en död ekorre.




Ekorren syntes dock inte så bra som jag hade förväntat mig...

Snubblade över en kristen nätdejting-sida. Jag tror att kontaktannonserna där ser ut ungefär så här...

Hej alla jesusdyrkare!

Mitt namn är Mats, men ni kan kalla mig Gud. Född i Palestina, men uppväxt i Solna.

En av mina starkaste egenskaper är att jag är ärlig i alla situationer, för ärlighet varar längst. Jag är hemlös för tillfället, det är inget jag ska sticka under stol med. Min tidigare hyresvärd slängde ut mig på gatan för att jag utan tillåtelse smakade på ett jävla äpple (som för övrigt inte var moget) i edens lustgård. Så jag och mina två små pojkar, Abraham och Moses fick vända skägget efter vinden och checka in på ett härberge i Sundbyberg.

Jag vill hitta en kvinna som vill ta hand om mig, och dela resten av sitt liv tillsammans med mig. Jag har inga pengar, men jag hoppas att Du har det. Pengar är en av de egenskaper jag söker efter i min livskamrat.

Några av mina starkaste egenskaper är att jag är spontan, öppen, generös och att jag kan dela på vatten. På fritiden brukar jag kolla på rallyvurpor på YouTube, läsa bibeln, dansa jazz och besöka pärleporten. Min favoritmusik är Dia Psalma, Carola och soundtracket till "Life of Brian". Min favoritförrädare är Judas och min favoritfärg är rosa. Jag lever redan efter de tio budorden, du skulle kunna bli mitt elfte budord.

Svara med bild. Kristibrud undanbedes.

Jag satt och skrattade till Michael Anthonys bassolo på Live Without A Net-spelningen med Van Halen'86 (totalt onödig info), och morsan surrade i telefon i bakgrunden. Hon pratade med någon bekant, och hon kommenterade något med att någon var själsfrände med någon. Påminn mig att inte använda ordet "någon" något mer i det här inlägget.

Men hur som helst så frågade jag henne efter hon lagt på om hon verkligen svalt hela det där konceptet med "själsfränder". För mig är begreppet "själsfränder" lika abstrakt som påskharen.

Det bor ungefär 7 miljarder människor på jorden. Är det inte lite ironiskt då när Thorsten 65 och Britta 72 träffas på en styrdans i en pytteliten by i småland. Gnistor bildas och Thorsten är grym på att styra. Det är kärlek vid första ögonkastet och båda två är helt säkra på att de hittat sin själsfrände.

Ändå bor det knappt 100 pers i byn. Alla tilltalar varandra med förnamnen och närmaste by ligger inom en 5-10 mils räckvidd. Är inte det lite trångsynt och naivt att tro att den människa man är ämnad för bor i just samma land, samma by eller t.o.m. samma gata som en själv? Vad hände med resten av alla miljarder människor? Jag tycker att Thorsten och Britta skulle behöva testa att vidga sina vyer längre än till ögonbrynen. Vad tycker ni?

Jag låg i soffan och zappade igenom lite tv-kanaler och Glamour gick, som vanligt, på TV4+. Den serien håller en speciell plats i mitt hjärta. Den delen där blodet inte pumpar. Såpaserier är till för människor som gillar att lägga pussel och lösa korsord, för det finns så många lösa trådar som man måste knyta samman för att se helheten. Så här kan det se ut på ett ungefär...

Stefan är ihop med Helena som tidigare varit gift med Stefans bror, Thomas. Thomas som är ihop med Kerstin vänsterprasslade med Helenas tvillingssyster Eva på en fest på nyårsafton. En abort senare, så börjar Eva dejta hjärtkirurgen Matt. Matt och Stefan är goda vänner, trots att Helena är Matts ex. De har en son ihop, Max, som dog i en flygolycka...eller det var vad manusförfattarna ville att vi skulle tro. Egentligen åkte han på semester till St. Tropez för att festa med Hollywood-stjärnor, bara för att återvända lagom till sista säsongen. Max och Helena börjar inleda en affär bakom Thomas rygg, bokstavligt talat, tills att han vänder sig om och upptäcker det. Han slår ner Max med ett järnrör. Max dör den här gången på riktigt...Helena blir förkrossad och rymmer iväg med sin bästa väninna Jill, som senare visar sig vara en man...Thomas tröstar sig med att börja dejta ett sjölejon o.s.v. o.s.v..

Om ni orkade ni läsa igenom det där och dessutom fann intrigerna intressanta, så finns det en liten chans att ni snart kommer att börja beställa hem alla säsongerna av "Våra Bästa År" på DVD. Må gud vara nådig era själar.

Däckar man på en charterresa får man räkna med konsekvenser.

http://www.youtube.com/watch?v=aD3IsizPUns

Jag startar min egen blogg, det är lättast så. Clemme fick dra ett alldeles för stort lass på våran gemensamma blogg. Och med stort lass menar jag att jag aldrig skrev nåt.

Försök att motivera mig till att skriva nåt. Jag sitter inne på oerhört mycket ordbajs som måste komma ut!

Min tanke med denna blogg är att ni efter varje inlägg skall tänka "*suck*, där slösade jag bort två minuter av mitt liv" men att ni ändå kommer tillbaka. Lite som en förbjuden frukt (se nedan).