Spotlight Kid

Jag hade tydligen inte lika mycket självinsikt kring min fysik som jag hade trott. Det märks inte minst när man gör något fysiskt krävande, som t.ex att spela fotboll eller att diska. Mina lungor låter som en trasig båtmotor och det är inte enligt mig ett gott tecken på bra kondition. Det är dags att jag putsar av löparskorna och ger mig ut i terrängen igen. Timingen är dock sjukt dålig då vintern står och dansar runt kröken. Men då kan jag åtminstone traska i snön och sicksacka mellan gul snö.

Jag började med att promenera en sväng i morse, bara för att mjukstarta. Jag försökte hålla ett bra tempo, men jag vill inte gå för snabbt för då ser det antingen ut som a) jag har fått plötslig rännskita och måste ta mig hem så fort som möjligt innan sömmarna brister, eller b) jag ser ut som att jag försöker komma i form till promenad-sm. Att tävla i att gå är en av de fulaste sporterna jag sett. Det ser jävligt komiskt ut! Dom tävlande vickar på rumpan och höfterna med såna snärtar att de skulle kunna knäcka valnötter. Hur som helst. Ibland måste man passera andra som håller ett lägre tempo och detta betyder att man måste antingen öka takten när man börjar närma sig eller dra ner på den och lämna företräde till pensionären.

Värst är när man börjar gå jämsides för då börjar båda två att fundera på en tempoväxling, så ibland börjar båda gå snabbare sen saktar båda ner. Då får man nöja sig med att gå jämsides ett tag. Det känns obekvämt, ungefär som att åka taxi ensam utan att prata med chauffören. Om man cyklar så är det dock värst I uppförsbackar för då känner man sig som en äcklig stalker om man cyklar bakom någon och flåsar.

Jag kommer med en uppdatering. Gränsen mellan soffkudde och stjärnatlet är hårfin.